-

De som känner mig väl vet att jag är rädd...för nästan allt. haha. Nej, riktigt så mesig är jag inte men jag är rädd för andar och allt sånt där konstigt (gillar inte ordet "spöke" eftersom de är onda och ja, jag tror på att det finns något övernaturligt). För några dagar sedan skrev jag ju att hissen brukar åka upp och ner av sig själv, plus att det spökar i köket. Sedan dess har jag inte kunnat gå ner till källaren för att byta om. Förlåt, det här kanske låter töntigt för er, men det känns verkligen som att det är någon där. Eller, så är det en inbillning bara. Vi säger så, så länge. Idag tog jag i vilket fall hem mina tofflor så jag kan gå  med de direkt till jobbet (för att slippa gå ner till källaren för att byta om). Berättade detta för mina kollegor, och de bara skrattade åt mig och sa att det där med hissen är inget. En berättade då att hon hört folk springa i korridoren på kvällen (det är inget folk på kvällen/natten). En annan sa att det har kommit ett larm från ett rum där det inte bor någon. Scaaaary

/Mui

Innan var jag trött som fasen. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Bestämde mig sedan för att baka. Åh vad jag gillar att baka, även om jag misslyckas ibland (för det mesta). Gick till hemköp för att inhandla ingredienser och stötte på Jurrburr. Irrade runt som en galning efter strössel, men fick sedan fråga fröken Clausén var fan de har strössel. Hon visste knappt själv. Hm, ja... jag vet hur det känns att vara vikarie. hahaha.


Bakad med kärlek.

Gjorde klassiska cupcakes eftersom jag tycker det blir för mycket med färg och grejer. Hm..fina blev de ju men jag vet inte riktigt vad jag tycker om dessa bakelser. Vet inte heller om de smakar så som de ska. Jag tror glasyren är lite för sur. Antingen hade jag för mycket citron, eller för lite florsocker. Men jag hade nog i för lite florsocker. Orkade nämligen inte väga det.

/Mui

Jag är nervös. Det är mindre än en månad kvar tills jag åker nu och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ena halvan av mig är förväntansfull och vill åka nu, nu, nu! Andra halvan vill inte stiga på planet alls. Den andra halvan vill vara hemma i tryggheten och bara fortsätta livet som vanligt, gå i skolan, träffa kompisar, pojkvän och familj på fritiden. Ju närmre avresan jag kommer, desto mer inser jag hur mycket jag kommer sakna folk här hemma. Ska lilla jag ge mig ut i världen själv, bo hos en främmande familj och ta hand om deras barn? Ja, det ska jag, det är ju bestämt sedan länge. Det känns läskigt på något sätt. Kanske inte bara att åka iväg, utan lite tanken på vad som händer när jag är iväg också. Tänk om det skulle hända någon jag tycker om något...Så får man inte tänka, jag vet, men jag gör det ändå.

Gud, jag är så bervös, jag är inte redo. Kommer jag någonsin känna mig redo? Förmodligen inte.


/Julia

Folk har verkligen stora problem med att uttala och skriva mitt namn. Jag fattar inte vad det är som är så svårt men folk tycker verkligen om att döpa om mig lite hejvilt. Skolan stavade mitt namn "THY" (var nog för att jag hade problem med att uttala Y och I),..så jag har gått ut med betyg som tillhör någon annan. På Jupiter kallade chefen mig först för Mui [MUI] och sen för Muy [MUJ]. En pensionär kallade mig för MOLL och undrade om jag var släkt med någon i Skillingaryd (han är blind och kan därför inte se att jag är asiat). En annan pensionär skrev ner mitt namn som "MOI", fastän jag bär namnskylt.

OCH SEN!

Jag fick kontakt (på facebook) med en franska som ska till Saigon. Hon hade skickay ut ett massmail där det står att vi är fyra pers som söker en lägenhet i Saigon. Och så skrev hon: "So now we are 4 persons looking for a flat in hcmc...blabla from france, blabla from UK and MUY from Sweden". Vad i... står det inte klart och tydligt att jag heter Mui på facebook? Måste kolla upp det här.

Mui