-

Här sitter jag nu. Har precis lagt ifrån mig historiaboken, lämnat Mussolini bakom mig. När mamma och pappa kommit hem från sin promenad ska jag gå ut och gå en runda (barnvaktar just nu min sött sussande lillasyster). I förrgår när jag vaknade var panikkänslan den första som mötte mig; "jag måste plugga!". Om tre veckor börjar Exams. Det betyder att jag ska kunna allt (eller ja, åtminstone så mycket som möjligt) om biologi, ekonomi, historia, matte och analys av texter i svenska och engelska. Ena sekunden kan paniken ligga där som ett stort svart moln som påminner mig om allt jag inte kan. Nästa sekund är lugnet tillbaka och jag intalar mig själv att detta kommer att gå bra. Jag dog ju inte under Mock. Ordet 'bara' är i nuläget ett ord som är minst lika negativt som det är positivt. Det är bara tre veckor kvar till Exams - jag skulle behöva minst tre månader till för att plugga in allt. Det är bara tre (eller fyra) veckor kvar tills det är över - vi kommer att vara fria, en månad ledig innan studenten och en resa till Rhodos. Paniken blandas med glädje över att allt snart är avklarat. Jag ska få läsa vilka böcker jag vill igen, se på tv hur mycket jag vill på kvällen utan att ha dåligt samvete, jag ska träna, springa, gå, cykla, träffa kompisar, gå på picknick med minisyrran i vårsolen, jag ska vara fri...Just nu är det bara den avgörande veckan, vecka 19, som står i vägen för friheten. Men jag kan som sagt inte avgöra om jag fasar för det eller inte. Jag vill liksom bara ha det avklarat på något sätt.

Innan dess ska jag tvinga mig att plugga ordentligt. Jag har ju tid att vara fri i en hel månad sen, innan sommarjobbet börjar. Så jag får väl återvända tillbaka in i min lilla pluggbubbla igen. För jag ska klara det här. Neurobiology and behaviour here I come! Men först en nypa luft.

/Julia