...
Jag är aldrig deppig. Nästan. Det var i alla fall förfärligt längesedan jag kände såhär. Jag vet inte varför det känns såhär just ikväll men allt känns bara lite, en aning...deppigt. Det bara kom över mig på bussen hem. Kanske är det på grund av att jag har sovit alldeles för lite denna veckan, och de där mindre trevliga tankarna som upptagit min hjärna. Det var minnesstund på Fenix idag, och jag känner att jag så gärna hade velat vara där. Inte för att det är något kul, utan för att visa att man bryr sig och få gråta av sig. Det känns som det hade gjort det lättare att inse att det faktiskt är sant, det känns fortfarande inte som att det har hänt. Jag ska inte få det att låta som att jag kände honom jätteväl, men jag är långt ifrån opåverkad för det. När sånt här händer blir man illa till mods vem det än handlar om och nu är han ju ingen främling för mig. Jag kan som sagt fortfarande inte förstå, men det börjar sakta men säkert sjunka in, vilket gör det hela värre. Jag tänker på alla de som stod honom nära, de måste ha ett helvete...
/Julia
Gumman min, livet är oförutsägart, och det är tufft och jobbigt. Men det positiva är att det är tillåtet att vara ledsen och nere, och du är inte ensam, du har vänner som stöttar dig, och vännen, även om det är tufft så är det en period, och du kommer lära dig något av det. Jag finns här för dig, det vet du, jag är bara ett samtal bort! Döden är jobbig och skrämmande, främst för att det kommer hända oss alla, och man vet inte när. Jag är ledsen för att du mår dåligt, men du kommer klara dig igenom detta! Kramar från lilla mig
