-

När någon man känner går bort, såsom David gjorde, så inser man hur skört livet är. Man vill bara hålla om de man håller kär och aldrig släppa igen, på grund av rädslan att de inte ska finnas där nästa gång man vill hålla om dem. Man är rädd att man ska upptäcka att man bara kramar luft. Var uppe och kramade Ida godnatt för en stund sedan, och samtidigt tänkte jag på hur jag någonsin skulle klara leva vidare om hon eller någon annan i min närhet skulle försvinna. Tänk att förlora någon någon som finns där för en varje dag, när man än behöver. En som vet ens innersta hemligheter och drömmar. En som man har delat så mycket upplevelser med. En vän, en mor, en far, ett syskon...vem som helst som betytt mycket. David var min klasskompis mellan fyran och nian. Han var otroligt smart, pratsam och oftast glad. Jag umgicks inte med honom på fritiden men efter sex år i samma klass, en resa till Polen och en klassresa senare vet man ändå en del om personen. Jag lider med hans familj, som bara bor ett hus härifrån, och som måste stå ut med tanken på att aldrig mer få se sin son och bror. Sjutton år och med hela livet framför sig, vad hände? Jag önskar att du visste hur många som bryr sig och som gråter för din skull. Det är bara synd att alla dessa känslor som uppkommer när någon gått bort inte kommer fram tidigare, att man inte visar sina nära och kära hur mycket man tycker om dem innan det är för sent...man borde tänka på det.


Vila i fred, David.


/Julia