-

Det har ar galet. Imorgon ar sista dagen. Jag vet inte vart jag ska ta vagen. Jag kan inte packa, jag kan inte sova, jag kan inte gora nagonting. Jag vandrar fram och tillbaka i mitt rum och haller pa att bli tokig. Jag ar nervos, ledsen, glad, resfebrig och alla andra kanslor daremellan.

Jag har inte insett att det verkligen hander. Igar insag jag det inte, i morse var det minst lika overkligt. Men ikvall, ikvall borjade det krypa sig pa. Haley ville inte slappa taget om mig nar det var dags att saga godnatt. Jag holl pa att borja lipa. Var tvungen att bara komma ut lite, akte till CVS for att bland annat kopa en mobil som jag och Linnea ska ha nu under resan. Kom precis hem och det kryper i mig. Konstant. Det har gar inte. Jag vill inte saga hej da. Mina barn.

Jag ar inte fardigpackad, och det ar forfarande saker jag maste fundera ut nar det kommer till hur sjutton jag ska fa med mig allting hem.

Jag maste gora lite nytta nu. Packa ner allt. Som sagt, jag har nog inte insett att jag aker, for det ar alldeles for mycket som inte ligger i vaskan som det borde an.

Nasta gang jag uppdaterar sa blir det formodligen i Californien. Eller hemma i Sverige. Nagon form av uppdatering ska det val anda bli. Det har inlagget ar ju en enda rora, ungefar som jag kanslomassigt just nu. Speglar av sig I guess.

/Julia