Det dar med hemlangtan...
Den dar kanslan av hemlangtan som blandas med radslan och oviljan att aka hem ar riktigt forvirrande. Lite mer an halvtid har gatt och jag saknar alla darhemma jattemycket. Ibland vill jag hem. Jag vill traffa alla jag tycker om, gora allt jag brukar gora (aven de mest trakiga vardagsgrejer) och kunna kanna kanslan av att bara vara hemma. Aven om jag trivs hur bra som helst har sa ar det ju inte hemma.
Samtidigt, nasta timme, nasta minut eller till och med nasta sekund kan jag kanna den motsatta kanslan. Jag vill inte aka hem. Jag trivs ju sa himla bra. Barnen ar ubergulliga, for det mesta:) Mina vardforaldrar ar jattetrevliga och forstaende. Jag har alltid tillgang till bil (kommer sakna som sjutton nar jag kommer hem). Jag har en stor sang, en walk-in-closet, nara till New York och Boston. Varldens mojligheter att se mig om. Jag har ett ganska slappt schema. Jag kan traffa kompisar varje kvall. Jag har tid att aka till gymmet varje dag om jag vill. Jag far 200 dollar i veckan.
Och vad skulle jag gora hemma? Aven om jag faktiskt trivs med plugglivet sa ar det ju en hel del jobb. Jag maste ibland paminna mig sjalv om hur surt jag kunde tycka det var att varje dag, kvall, helg behova ta fram skolbockerna. Och det dar med att ga och skaffa sig ett jobb ar kanske inte det lattaste just nu, och inte battre an detta jobbet heller. Fast nagot jag saknar med det har jobbet ar ju anda arbetskamrater. En annan nackdel ar ocksa att man bor pa jobbet och aldrig riktigt kommer ifran. Och aven om jobbet ar slappt sa blir man ibland trott pa att ta hand om barn (som man blir trott pa vilket annat jobb som helst). Man kan bli trott pa att behova ta annu mer hansyn och pa ett satt vara mer last an vad man ar hemma. Ja, det finns for och-nackdelar med allt.
Vad jag forsoker forklara ar nog att jag ar forvirrad. Ena sekunden hemlangtan, andra sekunden radsla for vilken separationsangest jag kommer kanna nar jag aker hem.
Det basta med att komma hem kommer att vara att fa traffa alla igen och att fa ata svensk husmanskost. Det varsta med att lamna USA kommer vara att lamna barnen, familjen och overhuvudtaget amerikanarna. Jag gillar dem, de ar sociala och trevliga. Vi kan behova lite mer av det i Sverige.
Men jag har fortfarande fem manader och tva veckor pa mig att njuta av min tid har, och langta hem nagra ganger till. Men slangarna av hemlangtan ska jag forsoka ignorera, for jag kommer snart vara hemma anda.
/Julia
Samtidigt, nasta timme, nasta minut eller till och med nasta sekund kan jag kanna den motsatta kanslan. Jag vill inte aka hem. Jag trivs ju sa himla bra. Barnen ar ubergulliga, for det mesta:) Mina vardforaldrar ar jattetrevliga och forstaende. Jag har alltid tillgang till bil (kommer sakna som sjutton nar jag kommer hem). Jag har en stor sang, en walk-in-closet, nara till New York och Boston. Varldens mojligheter att se mig om. Jag har ett ganska slappt schema. Jag kan traffa kompisar varje kvall. Jag har tid att aka till gymmet varje dag om jag vill. Jag far 200 dollar i veckan.
Och vad skulle jag gora hemma? Aven om jag faktiskt trivs med plugglivet sa ar det ju en hel del jobb. Jag maste ibland paminna mig sjalv om hur surt jag kunde tycka det var att varje dag, kvall, helg behova ta fram skolbockerna. Och det dar med att ga och skaffa sig ett jobb ar kanske inte det lattaste just nu, och inte battre an detta jobbet heller. Fast nagot jag saknar med det har jobbet ar ju anda arbetskamrater. En annan nackdel ar ocksa att man bor pa jobbet och aldrig riktigt kommer ifran. Och aven om jobbet ar slappt sa blir man ibland trott pa att ta hand om barn (som man blir trott pa vilket annat jobb som helst). Man kan bli trott pa att behova ta annu mer hansyn och pa ett satt vara mer last an vad man ar hemma. Ja, det finns for och-nackdelar med allt.
Vad jag forsoker forklara ar nog att jag ar forvirrad. Ena sekunden hemlangtan, andra sekunden radsla for vilken separationsangest jag kommer kanna nar jag aker hem.
Det basta med att komma hem kommer att vara att fa traffa alla igen och att fa ata svensk husmanskost. Det varsta med att lamna USA kommer vara att lamna barnen, familjen och overhuvudtaget amerikanarna. Jag gillar dem, de ar sociala och trevliga. Vi kan behova lite mer av det i Sverige.
Men jag har fortfarande fem manader och tva veckor pa mig att njuta av min tid har, och langta hem nagra ganger till. Men slangarna av hemlangtan ska jag forsoka ignorera, for jag kommer snart vara hemma anda.
/Julia
Kommentarer
Postat av: elin
jag känner igen mig i det du skriver. de sista månaderna för mig i usa var som en känslomässig berg-och-dal-bana som inte ville sluta åka. det kändes som om jag hade alla känslor man kunde ha i världen, både bra och dåliga liksom haha :) men det är bra också att ha det, man får lärdom av det :)
men ta vara på tiden julia! klyshigt men sant :)
Postat av: Mui
Njut av USA! Skillingaryd kommer alltid att finnas kvar. Puss!
Postat av: Syrran
Jag älskar dig.
Trackback
