-

Häromdan när jag var ute och gick kom jag att tänka på Saigon. Även om det är jävligt mycket föroreningar i luften och att folk kör som galningar på sina mopeder så älskar jag den staden. En dag ska jag ta tag i vietnamesiskan. En vacker dag.

Denna video nedan visar hur trafiken kan vara på en helt vanlig vardag i Saigon. Helt stört. Och om man vill korsa en gata så är det bara att göra det, även om det kör hundratals mopeder mot dig. Det är faktiskt större risk att man blir påkörd om man backar och tvekar. Och även om det finns övergångställen så stannar inte folk. Jag har själv testat på att korsa en väg där det kryllar av mopeder, och det var bannemig inte lätt. Jag och nhisan var nämligen tvugna att göra det sist vi besökte Saigon. Ingen taxi, moped eller cykeltaxi ville köra oss över till andra sidan av vägen eftersom "det fanns risk att dem skulle missa en annan kund som skulle åka längre än oss". På tal om cykeltaxi så valde vi en gång en cykeltaxi istället för en vanlig taxi. Och eftersom vi (jag, Nhisan och hennes lillsyrra) inte ville åka själva i varsin så trängde vi ihop oss i en. Och fy bubblan vad synd jag tyckte om han som körde oss. Och jag tror till och med att vi fick hoppa av och gå bredvid när det kom en liten uppförsbacke eftersom cykeltaxin stod nästan stilla då! Pinsamt!




Ja, just det, plugga var det ju. //MUI

Här sitter jag, tio kilo lättare än imorse. Har nämligen gjort den muntliga textkommentaren i svenska- en oral som jag har fasat för sen jag fick höra om den (dvs för två år sen). Och nu är den över. Bara så där. Tack och lov för att jag fick Fröken Julie. Själva utdraget var dock väldigt .... Jaja, nu är den över och det tackar jag Gud för. Ikväll kommer jag få en god sömn. Ingen mer textkommentar= inga fler mardrömmar! Woho, jag börjar se ljuset i tunneln. ååh..

Idag när vi satt i matsalen började jag och julia prata om vår parisresa i somras som blev himla lyckat! Sjukt kul och den var lyckad rakt i genom. Minnen för livet. Nu såhär i efterhand när man tänker tillbaka, så var Tokio Hotel-konserten det bästa. Men just då, när vi stod i folkmassan och köade höll vi på att smälla av. Jag och Julia rök nästan ihop och vi var nära på att lämna kön och ställa oss sist (eller jag ville det) eftersom det var en sån jävla pina! Det var rent ut sagt riktigt förjävligt.

Här är storyn om köandet till TH-konserten i somras
Jag och Julia hade storshoppat mat dagen innan konserten. Vi hade planerat allt. Vi köpte allt i från brownies till toapapper. Vi fick till och med låna hotellets kök för att bre våra mackor och vi hade ordnat frukost (som vi skulle ta med) eftersom vi skulle upp tidigt på konsertdagen. Men när vi kom fram till konsertplatsen höll vi på att skratta ihjäl oss eftersom vi hade nog den fetaste picknick-kassen. Folk trodde nog ett tag att vi hade hamnat fel. Hur som helst, klockan var väl cirka 7 på morgonen när vi anlände till konsertplatsen. Väl där möttes vi inte av en vanlig och organiserad kö. Nej, folk köade i en klump. Jag säger bara ett ord: kaos.

Och det blev värre ju längre tid det gick. Solen lyste och vi dog av värmen. Folk tryckte från alla håll och kanter. I och med att det inte var en vanlig kö så kunde vi inte gå på toa, vilket betydde att vi inte kunde dricka. Vilket slöseri med pengar på vatten och toapapper alltså! Ett tag blev jag lite orolig för Julias lilla urinblåsa..men det var ju inga problem alls! Kvinnan klarade sig galant utan att gå på toa under sisådär 15h! Stort framsteg...men måste dock säga att hon har återgått till sitt normala igen. Jaja, vi satte oss ner några gånger, dels för att vi var för trötta i benen och dels för att det var satans varmt. Och nere bland alla ben (och rumpor) var det jäkligt svalt!!! Mycket skönt men fansen fick ryck ett antal gånger och vi blev nästan ihjäl trampade när vi satt där nere. Men egentligen var vi inte oroliga över att bli ihjältrampade...vi var mer oroliga för att folk skulle trampa sönder vår chokladkaka...eller våra bananer! Det enda vi tänkte på när vi satt ner och nästan blev ihjältrampade var : "MATEN! Håll koll på den!!!!" Jävla matvrak´, jag vet men food is our passion <3! Men tillslut tröttnade vi på att släpa runt på picknick-kassen (som efter ett dag såg ut som en sopkasse) så vi dumpade på vägkanten. Vilket slöseri. Den där bortslängda chokladkakan hade suttit fint i magen nu.

Och tack gode gud för att vi hamnade i första zonen (den längst fram). Annars hade väl Julia aldrig förlåtit mig. Köandet och allt var ju mina superidéer. Så även detta var ganska lyckat. Jag menar, vi stod typ längst fram på en konsert för 60.000 pers! Inte illa!

 
Ja...kan väl säga att vi inte var så mycket fräschare än dessa människor. Usch! Det var riktigt äckligt alltså. Och nej, han (hon?) i vit keps är INTE TOM KAULITZ!

 
Sjukt stor arena...

 

Ne...jag tror jag får återkomma med andra roligheter från vår parisresa i ett annat inlägg. Detta inlägg är mycket mycket för långt nu!


/Mui

Igår var det party som gällde. Och jag måste säga att det var en av de roligaste kvällarna på länge, även om den blev lite halvt misslyckad... haha. förfesten med Norrköpingsborna var skit kul. Lite kul att få lära känna lite nya människor. Efter att ha fått i sig lite blev det många roliga samtal med Norrköpingsborna. Typ:

Jag: "Alltså, är du bosnisk?" (menade ju bosnier) "Nej, eller är du...är du...kro....KOREAN?"(menade ju givetvis kroat)
Semir: "HAHA, KOREAN? KROAT menar du väl?"
Jag: "Ja men precis! Kroat! Du, förr kunde jag prata kroatiska. Vad heter potatis på kroatiska? Visst heter det kartoffeln?" kartoffeln är potatis på tyska)
Semir: "nej, potatis heter potatis på kroatiska." (jag vet att det inte gör det men kom inte på ordet just då)

En helt klart lyckad förfest (tack carro för vi fick hänga med). Centrum var dock en annan femma. Men hade sjukt kul på dansgolvet med Paula, Sylvan och Ingrid. :)

Bilder (både fula och fina) finns på facebook.

/Mui

---

Ps. Kan nån snäll människa som kan kroatiska säga vad potatis heter på kroatiska? It's driving me crazy.......! Ds.

Okej, mina vänner. Jag har tappat bort min icke fungerande mobil, så det är ingen idé att försöka kontakta mig genom den (inte för att jag har varit kontaktbar på den innan..men aja). Jag lovar att den typ ligger under sängen eller något, men eftersom jag ändå inte är en mobilmänniska så låter jag den vara borta. Ska ju liksom ändå köpa en ny. Men om det är nåt akut fall och ni behöver kontakta mig omedelbart så kan ni höra av er till the other nut. :D Och ja Paula och Alex, jag kommer ha med mig en mobil till Rhodos! :D Jag kommer vara tillgänglig 24/7 för er då! hihihih

/Mui

Ja, ni som hängt med i vår blogg ett tag kanske kommer ihåg när jag skrev att jag hade upptäckt ett hål i min favvojeans. Häromdan hittade jag de och fick för mig att spräcka de ännu mer. Jag tänkte först sätta en tyglapp innanför jeansen och sy lite så att jag kunde använda de igen..... men jag fick för mig att det var alldeles för tråkigt (????) och bestämde mig i nästa sekund att riva sönder byxorna. Tänkte typ: "ja, men det kan väl kanske vara lite snyggt om jag har ett par svarta strumpbyxor under." Hm..kan väl säga att my imagination var ute och seglade denna gången. Jag insåg sen, när jag tog på mig byxorna, att det inte var så läckert som jag hade föreställt mig. Eftersom jag redan hade förstört de så tänkte jag att jag lika gärna kunde gå hela vägen och förstorade hålet ytterligare med 3 cm, då jag satte mig på huk och hoppade runt lite. Och nu ångrar jag mig lite smått eftersom de var så himlans snygga. Varför satte jag inte bara dit en jävla tygbit? Aja, det är väl bara att ge sig ut på jeansjakt igen!

 

Så jäkla dålig kvalle det är på jeansen!


/Mojsan